Dolores&Lou

Jag har pysslat ganska mycket hemma när stora J varit borta. Flyttat om i garderober, bytt sofföverdrag, burit ned saker i källaren (med lilla J i BabyBjörn på magen, yess. Har fått riktiga hockeylår) osv. Att göra iordning är roligt, synd bara att det ska rävas så mycket med mig under tiden. Skruvar jag, då går skruvmejseln sönder. Bär jag, då svettas jag floder.Tinar jag en välförtjänt muffin, då börjar den brinna i micron. Ni fattar grejen, livet är tufft. Ibland önskar jag att jag kunde reagera sådär vackert, harmoniskt, tänka en massa blaj om livets gång. Men icke. Här står mami och skriker könsord i högan sky, och har inget stort J som säger till på skarpen. Vissa kanske trodde att motherhood kommer med en sorts verbal mognad; sådant är icke fallet.

Lilla J ammar, och äter därför samma sak som jag gör. Döm av min förvåning när barnet börjar prutta en ohygglig odör, närmaste liknelsen torde vara överkokt blomkål. Jag menar, vi äter samma, så vi borde prutta samma. Men nej, jag doftar fortfarande bara hallon och rosor och vaniljmuffin.
Däremot slog mig något här om dagen. Jag satt stilla i solen och njöt på Bergmästargatan 9. En stilla bris för med sig doften av... gubbsvett! Men höj, tänker jag, vem förstör min sköna stund, och tittar mig omkring. Den enda jag ser är min lilla katt AKA lilla J. Inte ett troligt fall av gammal gubb-odör. Sakta sprider sig sanningen, och därmed skräcken, i mitt inre. När jag kommer hem den kvällen plockar jag fram en deodorant från tidigt nittiotal. Tydligen har jag någonstans blivit vuxen i alla fall.

"I wanted to be the first woman to burn her bra, but it would have 

taken the fire department four days to put it out."

-Dolly Parton

På minisemester med två J:n. 

Fikapaus med tillhörande kuddhäng.