Ok, Amanda.

Idag har vi en riktig hemmadag. Joni Mitchells Blue går på repeat, jag tvättar, dammsuger, diskar och möblerar om. Är det något jag avskyr och skyr som pesten, så är det att städa. Städa. Finns det något tristare att göra? Men sedan, när det doftar hallon och ros i hemmet, då känns det givetvis bra. Men vägen dit är lång och brokig, det ska flyttas grejer, plockas leksaker, se upp för bebi, innan jag ens kommer igång med fejandet. Oi.

Jag lovade Amanda Panda att jag skulle både skriva och visa bilder. Letade på kameran, och insåg att vi inte tagit kort på länge, då kameran var tom. Dock har vi ca 8.000 bilder på datorn, som väntar på att få hitta sin plats i ett fotoalbum. Bjuckar på två semi-nya bilder.

Så här ser det ut när bebin får för lite uppmärksamhet, och dator får för mycket.

Och såhär roligt tycker vi det är när bebin får rida på mammas axlar, och samtidigt dra henne i håret.

Peace.