Vakna, min vän.

Var det år 2006? Jag grät under valnatten det året. Undrade vad för mardrömmar som skulle slå in i vårt fina land, vårt trygga Sverige. Jag undrade vad för människor som röstade på den sortens politik. Dagen därpå fick jag svar. Det var vanliga människor, sådana som du och jag. Sådana som gick omkring i jeans och t-shirt, och inte alls bara de där onåbara i frack och hög hatt. Människor så lurade av tomma löften om en bättre framtid att jag blev skrämd in i min blotta själ. Många år har gått sedan dess, och de där mardrömmarna jag talade om tidigare har till viss del slagit in, eller är på god väg att göra det. Vårt välfärdssamhälle bryts ned, skyddsnätet för de mindre lyckligt lottade sinar mer och mer. Vi ska lita oss själva, ta ansvar för våra egna olyckor och vår egen fysiska och psykiska hälsa. Har du cancer/bruten rygg/brutet huvud? Tough luck till dig, min vän. I vårt nya, kalla klimat har du endast dig själv att skylla. Jag anser att människor i allmänhet inte tänker längre än till sin egen plånbok. Inte ser längre än näsan räcker. Det där rör inte mig. Nej, inte nu kanske? Men sen då, när någon du älskar faller. Faller så hårt att den inte kan ta sig upp, inte kan resa sig och gå på att igen? Det finns så många exempel på delar av den lurade massan, personliga bekantskaper som vänt från ena hållet till det andra, närapå över en natt. Att från ena dagen gått arbetslös och inte ha en aning om vad man ska ta sig till, till att sedan få ett välavlönat jobb, bli känslokall mot det man en gång varit. Så lätt att glömma sorgen, frustrationen, smärtan man kände, hopplösheten över att inte känna något värde i livet. Gå på soc en tid för att klara brödfödan, för att minuten senare håna och förakta den som befinner sig i samma situation. Förakta skyddsnätet vi byggt upp under många år, för att ingen ska falla igenom, för att barn ska få ett värdefullt liv, trots de "hopplösa" föräldrarna. Så enkelt det är att beklaga sig över världens svält och misär, känna ömkan för alla stackars barn som lider. Varför är det svårt att se sin närhet? Varför skall fattigdom i vårt egna land misstros och förminskas? Varför är det en skam för ett land som vårt, att kunna hjälpa de utsatta? Varför vill många av oss att vi ska sköta oss själva och skita i andra? Sedan har vi de många som röstade blått för att de såg ett par hundralappar extra i plånboken varje månad. Den sänkta skatten, huh? De tänkte kanske inte på att trafikförsäkringarna gick upp ca 70 procent, att sjukvården med tiden blev och blir dyrare, att framtiden för en barnfamilj ser mer skakig ut än den gjort. Men hey, de röstade ju ändå på det nya arbetarpartiet. Inte kan väl samhällsklyftorna öka av någon som vill varje och envars bästa? Sorgligt. Mata mig med ord om guld och gröna skogar, och jag följer sig var du än går. Vakna, för fan.

Vissa säger att jo, de förstår att just hon eller han röstar blått. Varför skulle personen i fråga inte göra det, när det gynnar den enskilde? Jag står frågande, och undrar varför den enskilde inte känner samhörigheten med andra, mindre lyckligt lottade människor? Ät, eller bli uppäten. Någon smart person sade att ett land bör styras av dem som en gång varit på botten, som sett sitt land från den mörka sidan. Hur skall man annars veta, kunna förstå?

Mina reaktioner blir fysiska av den känslokalla atmosfär som sprider sig i landet. Jag mår illa, jag fryser, jag darrar. Hjärtat bankar, jag är bakfull. en baksmälla som tyvärr inte ger sig av flottig mat och en påse godis. Jag blir ett levande frågetecken av att de varma personer jag känner och inte känner kan ha sådana egoistiska tankar och handlingar.

Kvällspressen har gjort det till sin uppgift att elda upp nationen mot Håkan Juholt. Det är en skam att så många vuxna människor valt att tro på skvallertidningar.

Jag ser suddigt, hjärna spinner. Solidaritet. För många ett främmande ord. Mitt barn, mitt allt. Jag önskar att du för alltid får vara frisk och stark. I framtidens Sverige vet du aldrig vad som sker dig, om du en dag slår slint. Vem kan hjälpa dig när vi, de som älskar dig, inte finns kvar för att ge dig allt, vara ditt personliga skyddsnät och trygghet.