Dilemma.

Vad gör man ifall man är rädd för att köra bil, men absolut inte kan tänka sig att bo i den så kallade stan?

Gonatt.

Bice.

Tre uppsättningar kläder. Två avduschningar i badkaret. Tre blöjbyten per timme. Rännskita. Gotta love it. Men lilla J håller humöret uppe, och bryr sig inte nämnvärt om eländet. Mamman vill tvättatvättatvätta allt i nittio grader.

Nu ska vi åka och titta på en bil i Gagnef. Fortsätter lilla Js mage i samma spår som resten av dagen är vi dränkta i bajs redan i Djurmo.

Peace.

A to B

ABBA. Klassiker. Jag har stått på lilla Js pallar och dansat, med en liten, liten människa storstirrande på mig. Den bästa publiken som finns. Minns lågstadiet, då två små jäntor lärde mig lyssna på denna fina grupp. Jag älskade dem, trots att Agnetha ju var tjock. Vilket jävla trams. Pappa köpte LP-skivor och jag ville drapera mig i lakan, för att få den rätta klädseln. Hade jag fått önska mig, så hade jag nog helst haft Björns blå dräkt i cykelbyxetyg och de fräsiga platådojorna på mig. Varje dag.

Glömde skriva att vi sålt vår timmerstomme. Katjing!

Köra bil.

Det hände en liten incident härom dagen, då jag black outade vid parkering. Fick inte stopp på bilen, och kunde för mitt liv inte minnas var bromsen satt. Jag trodde att jag burnade in i två stillastående bilar, vilket jag inte gjorde. Men huva, hemska händelse. Både jag och lilla J grinade och längtade efter stora J. Skam den som ger sig. Nu har jag för första gången kört till mitt jobb och hem igen. Det har aldrig hänt förut, i hela mitt liv. Men det här med mörker, det är inget för mig i trafiken. Så ur den aspekten får det gärna bli vår.
Idag fikade vi med finaste Leni/Julia, sedan handlade vi och åkte en sväng till Emmaus. Underbara Emmaus som sålde en helt oanvänd getskinnjacka till mig för 200 pix. Stel som en pinne, som skinn är i början. Känner mig lite som Joey Ramone ser ut attt känna sig, i sin lilla lilla jacka. Det fanns ett gäng till, och jag tänkte slå till på en kamelbrun också, men hejdade mig. Kanske åker dit på lördag, innan jobbet, och slår till.

Tack Frida, för Åhléns-tipset; nu har lilla J den finaste matta man kan tänka sig, i sitt rum. Hallelujah!

Framtid.

Om tolv dagar är det dags. Då är framtiden här. Tiden har gått fortare än jag kunnat ana. Dagis. Förskolan. Jag mår illa och är glad på samma gång. Själv ska jag idag bege mig till mitt nya, förhoppningsvis, jobb. Wich I love. Hade nog inte kunnat hamna på något bättre ställe, och nu ska jag kämpa och hoppas på att jag får bli kvar.

Peace.

Vakna, min vän.

Var det år 2006? Jag grät under valnatten det året. Undrade vad för mardrömmar som skulle slå in i vårt fina land, vårt trygga Sverige. Jag undrade vad för människor som röstade på den sortens politik. Dagen därpå fick jag svar. Det var vanliga människor, sådana som du och jag. Sådana som gick omkring i jeans och t-shirt, och inte alls bara de där onåbara i frack och hög hatt. Människor så lurade av tomma löften om en bättre framtid att jag blev skrämd in i min blotta själ. Många år har gått sedan dess, och de där mardrömmarna jag talade om tidigare har till viss del slagit in, eller är på god väg att göra det. Vårt välfärdssamhälle bryts ned, skyddsnätet för de mindre lyckligt lottade sinar mer och mer. Vi ska lita oss själva, ta ansvar för våra egna olyckor och vår egen fysiska och psykiska hälsa. Har du cancer/bruten rygg/brutet huvud? Tough luck till dig, min vän. I vårt nya, kalla klimat har du endast dig själv att skylla. Jag anser att människor i allmänhet inte tänker längre än till sin egen plånbok. Inte ser längre än näsan räcker. Det där rör inte mig. Nej, inte nu kanske? Men sen då, när någon du älskar faller. Faller så hårt att den inte kan ta sig upp, inte kan resa sig och gå på att igen? Det finns så många exempel på delar av den lurade massan, personliga bekantskaper som vänt från ena hållet till det andra, närapå över en natt. Att från ena dagen gått arbetslös och inte ha en aning om vad man ska ta sig till, till att sedan få ett välavlönat jobb, bli känslokall mot det man en gång varit. Så lätt att glömma sorgen, frustrationen, smärtan man kände, hopplösheten över att inte känna något värde i livet. Gå på soc en tid för att klara brödfödan, för att minuten senare håna och förakta den som befinner sig i samma situation. Förakta skyddsnätet vi byggt upp under många år, för att ingen ska falla igenom, för att barn ska få ett värdefullt liv, trots de "hopplösa" föräldrarna. Så enkelt det är att beklaga sig över världens svält och misär, känna ömkan för alla stackars barn som lider. Varför är det svårt att se sin närhet? Varför skall fattigdom i vårt egna land misstros och förminskas? Varför är det en skam för ett land som vårt, att kunna hjälpa de utsatta? Varför vill många av oss att vi ska sköta oss själva och skita i andra? Sedan har vi de många som röstade blått för att de såg ett par hundralappar extra i plånboken varje månad. Den sänkta skatten, huh? De tänkte kanske inte på att trafikförsäkringarna gick upp ca 70 procent, att sjukvården med tiden blev och blir dyrare, att framtiden för en barnfamilj ser mer skakig ut än den gjort. Men hey, de röstade ju ändå på det nya arbetarpartiet. Inte kan väl samhällsklyftorna öka av någon som vill varje och envars bästa? Sorgligt. Mata mig med ord om guld och gröna skogar, och jag följer sig var du än går. Vakna, för fan.

Vissa säger att jo, de förstår att just hon eller han röstar blått. Varför skulle personen i fråga inte göra det, när det gynnar den enskilde? Jag står frågande, och undrar varför den enskilde inte känner samhörigheten med andra, mindre lyckligt lottade människor? Ät, eller bli uppäten. Någon smart person sade att ett land bör styras av dem som en gång varit på botten, som sett sitt land från den mörka sidan. Hur skall man annars veta, kunna förstå?

Mina reaktioner blir fysiska av den känslokalla atmosfär som sprider sig i landet. Jag mår illa, jag fryser, jag darrar. Hjärtat bankar, jag är bakfull. en baksmälla som tyvärr inte ger sig av flottig mat och en påse godis. Jag blir ett levande frågetecken av att de varma personer jag känner och inte känner kan ha sådana egoistiska tankar och handlingar.

Kvällspressen har gjort det till sin uppgift att elda upp nationen mot Håkan Juholt. Det är en skam att så många vuxna människor valt att tro på skvallertidningar.

Jag ser suddigt, hjärna spinner. Solidaritet. För många ett främmande ord. Mitt barn, mitt allt. Jag önskar att du för alltid får vara frisk och stark. I framtidens Sverige vet du aldrig vad som sker dig, om du en dag slår slint. Vem kan hjälpa dig när vi, de som älskar dig, inte finns kvar för att ge dig allt, vara ditt personliga skyddsnät och trygghet.

Jöbb.

Jobbat! Arbetat! BOOYAH!! Efter fyra timmar var jag tom i kolan och mycket trött. Mycket att ta in, men ack vilket bra ställe. Esprit, för er som undrat. Imorgon betar jag av sex timmar, sedan hoppashoppashoppas jag att det blir mer, mycket mer.

Träffade Ylva/Fredrik/Juni här om dagen. Vi har så roligt ihop, och det är synd att de flyttat från vårt hus. Lilla J och Juni höll låda till tusen. Wawaweewa. Bad i helgen för vissa. Möjligtvis IKEA för andra.

Så trött som jag är nu, var det cirka ettochetthalvt år sedan jag var. Gonatt.

Peace.

Still got it?

Så får jag provjobba. Bara sådär. Jag kan inte tro att jag ska komma så lätt undan, ännu en gång. Kan jag? Jag är gladgladglad, och det känns spännande med något nytt. Nytt liv, ny stil.

Skulle fika med ljuvlige J igår. Inte ett av mina J'n, utan ett annat J. Men det blev uppskjutet. Ringde till stora J, alltså mitt sambo-J och sa att det blir av nästa fredag istället. Du ska ju jobba då, sa han och det tog en stund innan jag förstod vad han menade. Just det, jag kan inte längre boka in möten med vänner när som helst, för jag ska JOBBA! Hurra! Måste bums boka om.

Idag ska vi umgås med Malin/Hugo och Sanna/Isak. Skall bli underbart.

Jo, Vicke, lilla J pratar också hela tiden om sin faster i Aussie, så du får ta dig till för en date.

Fäzt.

Det var cirka ettårochelvamånader sedan sist jag var ut. Visserligen tog min fina fröken Lundin med mig ut på ett par öl för fyra månader sen, men iförrgår skulle det bli kalas av. Öl. Jag åt inte kladdkaka, och kanske var det tur, eftersom den trevlige herrn som åt den, senare "lade" den trivsamt utanför toalettdörren. Min första fest post förlossning, så att säga. Lena hade utnyttjat sin födelsedagsprelle, och såg/ser fantastisk ut. Dagen efter såg hon ut som Rufio, men det är en annan historia. Bra kväll, konstigt gammel-hak.

Vi tog en tur runt bygden där borta. Fint. Bra. Jag gillar det.

Söka jobb står på schemat. Poof.

Peace.

US.

Kroppen skriker efter Amerika. Med två vänner i Atlanta, en tredje påväg till Portland och en massa drömmar på det, så är det inte märkligt. Baah! 

Så här roligt kan man ha med en grå katt, goodies från en kristen butik, hemma hos Jays morbror och hans kristna, tyska fruga.

30

Jag har haft en fabulös kväll ikväll, i Lenas goda vänners lag. Fantastiska trebarnsmorsan Lena, som fyllt typ 100 år! Om några månader är jag där, jag också. Det var längesen jag hade så roligt, som jag haft ikväll. Lena har en hel hög festliga vänner. Uppstyrningen blev en väl bevarad hemlighet, ända till Lena sattes vid matbordet, och fick ta av sig ögonbindel och hörlurar. Jeez, vad det är roligt att överraska folk! Är så uttorkad på socialt liv och vänner, så det här var som att komma till en oas i Sahara.

Alla sover och jag umgås med min nya bästis iPaden. Ledsen TV:n. Ledsen böckerna.

"Jag såg en skäggig herre..."

Puss