tisdag 22 november 2011

En dag vid torpet.

Jag skulle lägga upp några bilder från helgen, men jag kan inte från iPad, tydligen.

Det har varit tunga dagar. Konflikträdd som jag är sluter jag mig, och det påverkar både mig och mina Jn negativt. Stora J läste i en föräldrabok, att vänner kan sluta ringa när man blivit förälder. Jag hade länge dålig energi att engagera mig i annat än lilla J. Jag har redan skrivit om personer försvunnit ur mitt liv, sedan jag blev gravid. By choice.Men de andra? När jag får förfrågan om att ses, eller blir lovad att någon ska höra av sig, när jag själv hör av mig och frågar om någon vill ses; då tror jag att det ska bli så. Naiva jag. Jag hade inte bemödat mig skriva om detta om det hade varit ett bakslag. Till slut tappar jag förtroendet, tilliten. Det vore inte dumt att ha förmågan att kunna säga att jag blir ledsen. Jag säger det här. Jag blir ledsen.

Nog.

Imorgon ska jag träffa Amanda Pandan. Tack för att du är så fin, och tycker om mig. Jag tycker om dig.

tisdag 15 november 2011

Bah.

Jag har tagit tag i att skriva om min cv. Eller mitt personliga brev, om vi nu ska vara noga. Jag skalade bort allt, nästan allt verkligen. Slutade rabbla upp vad jag gjort, och var jag bott när jag gjort det jag gjort. Det syns ju ändå i själva cv:t. Jag har alltid haft lätt för att skriva mina ansökningar. Men nu är det tungt. Mest för att jag känner mig som en gammal dam, som inte alls vet hur saker och ting går till. Som om jag vore åttio år istället för tjugonio. Sen är det där med bild. Ska jag ta en klämmig jagsmilarsåattmansertandköttet-bild, eller vad? Det finns många aber i skriva cv-världen. Usch. När jag blev av med jobbet förra året, så var jag tvungen att gå till en coach, som skulle lära mig att söka jobb. Vilket skämt. Han sa att in cv var perfekt, men det känns long gone nu. Nu du! Nu ska jag i alla fall skaffa mig ett jobb! Säg hej, om du vill tycka till om det hela. Om det finns något för mig, om du vill tipsa om cv, vad som helst!

Peace.

måndag 14 november 2011

Old crow medicine show gör mig på lite bättre humör. Vi dansar, jag och lilla J.

Ont.

Går omkring med en klump i magen, över alla orättvisor och människor som en ser längre än dit näsan slutar. Eller åtminstone inte än dit privatekonomin sträcker sig. Över att folk beter sig som Robin Hood, fast tvärtom. Att hålla sig uppdaterad gör ont. Ont för att människor råkar illa ut, stampas på av systemet och inte kan resa sig. När moderaterna vann andra gången i rad, var jag gravid. Jag grät i flera timmar, och undrade vad för värld mitt barn kommer att växa upp i. Det kändes orättvist mot ungen. Jag är med i en grupp på FB, som heter Vi som inte tänker rösta på alliansen i valet 2014, och de länkar till bloggar och artiklar som får mig att nära på ge upp. Människor är så otroligt egoistiska och korkade, tänker dagar framåt, istället för att se de kommande åren. Jag vill inte leva i ett kapitalistiskt mini-Amerika. Hurra för alla skatter (förutom kungaskatten, den kan slopas, varför ska lilla Madeleine köpa skor för mina pengar, när pengarna skulle kunna gå till vård och omsorg?), som gör att alla har råd med sjukvård, tandvård, dagis och ålderdomshem. Varför röstar människor på moderaterna? Mycket vill ha mer, och alla vill kamma in vinningen men sår inga frön, för att citera älskade Timbuk.

Ok. Nu ska jag rå om min fina skatt. Säga alla fina saker jag vet, pussa, krama.


We cannot direct the wind, but we can adjust the sails.

- Dolly Parton

torsdag 10 november 2011

Lilla J

Jag vaknade klockan halv två inatt, av magsmärtor. Förstod inte på studs vad det var, men det uppdagades ganska snart. Var tionde minut sprang jag upp till toaletten, för det kändes akut att göra både nummer ett och nummer två, vilket aldrig hände. Jag svettades, jag frös. Joachim sov, och frågade ibland hur det var. Jag höll käften. Klockan halv sex gick vi upp och började klä på oss. Svårare än man kan tro, när man är tjock som en gris och har ont. Klockan sex kom vi iväg, men inte förrän klockan sju var vi framme i Falun. Årets första snö hade precis fallit, och gatorna var täckta av modd. Joachim stannade på Statoil för att köpa kaffe. (deja vu, Per och Lena?) Efter vissa parkeringdilemman, kom vi så in. Vi fick ett rum, och jag fick lägga mig. Fortfarande totalt mute skall tilläggas.Var och varannan minut springer jag på toaletten, det trycker ju på väldigt, men inget kommer. Det enda jag sagt till Joachim på flera timmar är ett par Håll käften här och där.
Om en timme, klockan elva, har jag fått nog och uttrycker min första mening till den milda barnmorskan:
Kan man få nån jävla hjälp eller?! Undersökning, instruktioner, epidural, aaah. Jag vaknar upp som ur dvala, tittar för första gången på barnmorskan, säger hej till henne och Joachim, får glass och saft, och slappnar av. Klockan ett kommer en ny, barskare, barnmorska. Tiden går, och snart säger de att det är dags. Efter ett jobbigt utdrivningsskede, med många Håll käften och Vad håller ni på med?!, tre blodprov på den lilla, två sugklockor (den första var fel), så kommer Pyret till slut ut klockan 15.59, med navelsträngen fem varv kring halsen. Vi stannar på BB fyra dagar, innan vi åker hem.

Förunderligt. Ett år senare, idag, springer hjärtat omkring, käkar russin, bläddrar i böcker, pekar och säger titta och skrattar. Kärleken. Ett år har gått, och det har gjort ont många gånger, men som jag skrev innan, så har det varit värt det. Lena skrev så bra, att när allt ställs på sin spets, då ser man vilka som finns kvar. Jag får ta tillfället i akt och varmt tacka dem som stöttade oss genom allt. Kärlek. Igen.

Nu väntar grötfrukost för födelsedagsbarnet.

Puss

onsdag 9 november 2011

Läste precis min Anteckning på Facebook. Känslor bubblar upp. Jag blir förbannad. Det kommer jag nog alltid att bli, när jag tänker tillbaka på det där. Kanske borde göra mer väsen av mig, istället för att grubbla. Vissa människor har inget samvete. Vissa människor har varken känsla eller taktik. Vissa människor har inget vett. Trött. Det har varit tuffa näratvåår, sen jag fick reda på att lilla J skulle komma till oss. Aldrig har jag fått så många hårda ord och mentala rundkicksparkar i ansiktet. Aldrig har jag valt att kapa så många band som jag gjort. Men vet ni vad? Det har varit värt varenda jävla litet dugg.

Peace.

tisdag 8 november 2011

Vilken bluff jag är. Och vilket roligt ord bluff är, för övrigt. Men jag tänker på det där med visdomsord, som jag skrev förut. För mig är det tydligen så, att visdomsord bara är älskvärt om det kommer från rätt käft. Det vill säga Dolly Partons. (Eller så kan det komma från vilken mun som helst, bara det är rätt tillfälle.)

Jag har gjort kola. Den är inte jättegod, men smaskig nog för att jag ska gå in i köket varanannan minut, för att hämta mer. Som när Miranda i SATC bakar en chokladkaka från pulver, och blir så hooked att hon äter den från soporna. Ja, hon slänger den alltå, för att hon inte kan hantera den. Haha.

Peace.